”Jag behövde någon som ledde mig till stranden av det havet…” så skriver Agneta Lagercrantz i sin bok 70 skäl till självmedkänsla. Hon beskriver hur hennes mamma hjälper henne, genom att visa medkänsla, att lösa ett kramptillstånd, som skulden för en abort, hon gjort flera år tidigare, skapat inom henne. När mamman möter henne med medkänsla genom röstläge, ansiktsuttryck och orden: ”Tänk på att du inte kunde göra annat.” Så händer något med Agnetas känslotillstånd.
Jag förstår precis vad hon menar. Jag har så många gånger upplevt hur medkänslan från andra får spänningstillstånd inom mig att släppa. En av de tydligaste gångerna var när jag en regnig måndag morgon för flera år sedan, tänkte att jag var värdelös, och därför blev både ledsen och rädd, samtidigt jag verkligen behövde få stora ting gjorda. Jag ringde min särbo och berättade med ynklig röst om alla stora ting som jag borde göra, men inte kunde göra för att:” …det känns som att jag har så mycket gråt inom mig”, kärleksfullt som det mest självklara i världen säger han: ”Men då ska du nog göra det först då älskling, gråt tills du är klar, sen gör du de andra sakerna.” Gråten kom över mig som stora svallvågor tillsammans med en oändlig tacksamhet och lättnad.
Det naturliga för mig i den situationen var att försöka pressa mig på ett sätt som gjorde mig otrygg, vilket gjorde det ännu svårare för mig att uträtta stora ting. I den stunden behövde jag någon som ledde mig till stranden av havet Medkänsla. Att jag själv kan vara den personen, för mig själv är en viktig lärdom. Just den situationen har jag många gånger använt mig av när jag tränat mig i att bli mer medkännande mot mig själv, sänka kraven, öka acceptansen, lyssna på mina behov, låta mig vila när jag behöver det, och gråta när jag behöver det. Lusten, glädje och orken kommer då så småningom tillbaka – lita på det! ❤