Författare: Synnöve Orebjörk

Limited reparenting

Jag och min handledare diskuterade för ett tag sedan om det är bra eller inte att man tycker om sina klienter. Jag tycker verkligen så mycket om de männsikor som jag möter, som kommer till mig och gör mig delaktig i deras liv. Är det bra eller inte? Det finns de som menar att ett neutralt förhållningssätt är att föredra. Flera av de klienter jag har mött har vid våra utvärderingssamtal lyft fram att de ha känt att jag har tyckt om dem på riktigt och att det har varit en av de delar som de upplevt som positiva i terapin.

Någon vecka senare får jag det nya numret av Sokraten (medlemstidningen för Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier) och läser Mia Östlins artikel om Schematerapi. Det hon skriver om det terapeutiska förhållningssättet Limited reparenting bekräftar min känsla av det positiva i det jag upplever tillsammans med mina klienter.

Hon skriver att Limited reparenting och Empatisk konfrontation är grundat i synen på vad ett barn skulle behöva i den utvecklingsfas där klientens grundbehov inte blev tillräckligt mötta. Limited reparenting innebär bland annat att förmedla en hög grad av värme, omsorg och omvårdnad. Terapeuten är inte neutral utan uppträder som en verklig person istället för att spela rollen som terapeut, vilket ställer krav på terapeuten att kunna vara ärlig, direkt och genuin samtidigt som hon/han validerar klientens känslor. Det räcker då inte att vara skicklig i att använda teknikerna. Terapeuten måste också genuint tycka om sin klient samtidigt som hon/han sätter rimliga gränser (Empatisk konfrontation). Förhållningssättet  förutsätter att terapeuten känner sina egna (eventuella) dysfunktionella scheman och kan hålla sig från att agera ut dem i terapisituationen (utan att ”gömma sig bakom neutralitet).

Forskningen har också visat att det viktigaste för att en terapi ska vara verksam är att man får en allians mellan terapeut och klient. Om jag utgår från mig själv som människa så har jag lättare att känna tillit till en person som förmedlar värme och visar omsorg än till en som strävar efter att inte visa något.  Det passar kanske inte alla men det blir så för mig och det är jag tacksam över.

Kärlek är en känsla men också ett beteende…

… så sa Ola Jameson, parterapeut, på en förelänsning  jag nyligen var på. Det låter lite cyniskt kanske men när man tänker på det så är det faktiskt så.

Som alltid så påverkar känslan hur vi beter oss och hur vi tänker. Hur vi beter oss påverkar sin tur hur vi tänker och känner. Likaväl som våra tankar påverkar hur vi känner och beter oss. Alltså finns möjligheten att påverka känslan genom antingen tanken eller handlingen.

En handling är oftast lättare att styra än en tanke. Kanske att du kan känna mer kärlek till din partner om du har ett kärleksfullt beteende mot densamme?

Detsamma gäller om du har svårt att lita på din partner – prova att bete dig tillitsfullt. Kanske gör det att du slutar vara rädd för att blir sviken.

Så länge vi beter oss som att det finns något att vara rädd för tror vår hjärna att det gör det eftersom att det är dessa signaler som den får. Och när din hjärna är rädd blir din kropp det också och då påverkas både våra känslor tankar av det. Men om vi slutar att bete oss som att det finns något att vara rädd för så visar vi vår hjärna att det inte är farligt. Den skickar då signaler till vår kropp att den kan slappna av vilket påverkar våra tankar och känslor – rädslan finns då inte längre.

Det är ganska logiskt och kan låta lätt. Oftast är det inte det. Men det kan vara värt att prova om man vill bevara sin relation.

Att förhålla sig till sina tankar

Tidigare i veckan hade jag ett avslut med en klient som på relativt kort tid haft en fantastisk utveckling. När jag frågade henne vad hon själv tyckte att hon hade haft mest nytta av från våra träffar så sa hon att det var hennes förhållningssätt till sina egna tankar. Att hon nu kunde betrakta dem som just tankar och inte satte likhetstecken mellan dem och ”verkligheten”. Att hon även kunde acceptera att hon ibland har tankar som hon upplever som väldigt obehagliga. Och att hon till och med kan tillåta sig att stanna i den känsla som de obehagliga tankarna framkallar, och se att den går över. Att hon känner att tankarna inte hindrar henne från att ta för sig och leva det liv som hon vill leva.

Det kanske inte låter så märkvärdigt men det är det. Att hitta ett balanserat förhållningssätt till sina tankar och känna tillit till det är något som man kan komma långt på. Till exempel kan det hjälpa en att komma hela vägen ur en djup depression till framtidstro och tillförsikt.

Jag frågade också om det fanns något som hon tyckte att jag kunde utveckla som terapeut. Hon var tyst en stund och sa sedan med ett leende. Du kunde ju uppdatera hemsidan lite oftare… Så det tänker jag försöka göra nu. Utan att lämna ut någon tänker jag skriva lite mer om min verksamhet. För att på så vis kanske inspirera andra till att reflektera, hitta nya sätt att se på saker och ting eller känna igen sig, eller känna sig lite mer förhoppningsfulla.

Tack!